Nedräkningen har börjat

Igår kom ett efterlängtat kuvert med posten och dess innehåll är inget mindre än Kullamannens efterlängtade tillika fruktade nummerplåt. Efterlängtad på så vis att det återigen är dags för en utmaning, en utmaning som är mycket svår att beskriva eftersom det aldrig riktigt går att känna sig tillräckligt förberedd. Även om det i år blir mitt femte år som jag utmanar Kullamannen väcker dess nummerlapp ännu ett vemod, en oro och tillika en konfunderad tanke över var gränsen för galenskap går. Att bemästra 63-66 km i en terräng likt Kullabergs fantastiska natur är mäktigt, överväldigande och alldeles underbart samtidigt som det är lika skrämmande, kämpigt och... ibland finns det inte ord att beskriva en upplevelse. Lite så är det nog med Kullamannen, det går inte att beskriva utan ska helt enkelt upplevas för att kunna förstås. Precis som sommarens utmaning, 52 dagar på Sveriges landsvägar är en upplevelse som inte går att sätta dess rätta ord på även om jag flertalet gånger försökt. Kullamannen är således Kullamannen, om knappt 15 dagar är det åter dags att möta berget i dess mäktiga höstskrud, hoppas bara att vädrets makter är på rätt humör.