Självkännedom

Löpningen börjar rulla på, sakta men säkert samlar jag på mig allt fler kilometrar. Den senaste tiden har jag haft lite bekymmer med en del muskler som börjat uttrycka och påpeka sin uppmärksamhet kring dess existens. Men efter veckans fiffel med skorna har benen svarat bättre och nu som tidigare i våras är jag förundrad över hur lite som krävs för att kroppen ska kännas bra. Under min utmaning lyssnade jag kanske inte tillräckligt på kroppens signaler i alla lägen men tillräckligt mycket för att kunna avverka distans. En erfarenhet som jag nu kan applicera på vardagskilometrar, i och med modifieringen av skorna finns en större rörlighet i skon vilket jag kan misstänka är precis det som behövdes. En utmaning som den jag gjorde tidigare i år är ett perfekt tillfälle att utmana sig själv på flera nivåer, både fysiskt men även mentalt och i kombination kan en hel del självinsikter infinna sig. Insikter som för min egen del stärkt min kunskap om vad som är viktigt för mig, och vad jag behöver göra för att nå en del personliga mål.

Igår spenderade jag kvällen med att inhandla nya kartor inför kanske nya utmaningar i väntan på gårdagskvällens föreläsning. Tack vare Henrik en kursare så fick jag kännedom om att Markus Torgeby skulle föreläsa i Karlstad. Det blev en mycket intressant föreläsning och en del detaljer kan jag känna igen i hans föreläsning om jag tänker utifrån min egen erfarenhet kring min egen utmaning. På något vis tänker jag att det är omöjligt att jämföra utmaningar med varandra oavsett vilken typ av utmaning det är som någon gör. En utmaning kan vad jag tror bestå av allt från att våga ta ett steg utanför ytterdörren till att våga gå genom ett helt land eller anmäla sig till ett 100 miles lopp. En utmaning tar sig nog uttryck utifrån vem som är den som utmanar och en utmaning är för min egen del något väldigt lärorikt, utvecklande och så där lagom vanvettigt. Mr Torgebys reflektioner och erfarenheter var lärorikt att lyssna på och kvällens timmar försvann fort.

Lite sådär fort som helgens timmar av pluggångest också gjorde när en inlämningsuppgift skulle lämnas in. I vissa stunder nära deadlines infinner sig känslan av att leka Mr Einstein, jag tänkte förmodligen på problemet med uppgiften i mer än 55 minuter men likväl gick uppgiften inte lika lätt att skriva. Teorin är enkel men att finna litteraturen som berättar tänket är ett mästerverk i sig själv, med andra ord blev min självinsikt tämligen logisk... jag är ingen Einstein och att studera problemet hjälper föga skrivandeprocessen att nå sin fulländade inlämning. Studier och vardagsliv kan få mig att lite mer än ofta längta ut till enkelhetens marginaler. En enkelhet full med utmaningar som är både utvecklande och lärorika, en nybäddad säng med rena sängkläder är förmodligen aldrig bättre än efter flertalet dagar på en landsväg... men visst saknar jag att få vakna upp i ett kallt tält med en ny dag och nya möjligheter framför mig.