I natt var det ännu en ruskigt kall natt, vilket förvånar mig mycket eftersom maj månad är slut och sommaren borde vara mer eller mindre på ingång. Kylan påverkar sömnen men eftersom mitt val av tältplats ännu en gång var en upplevelse kändes det som att jag låg och sov i en håla. Det fluffiga och mycket mysiga blåbärsriset var inte riktigt så mjukt och hållbart som jag önskat mig. Men jag kom ut på vägen ganska tidigt och kunde knalla igång kroppen och få upp värmen. Efter knappt 15 km hör jag ett "Hej" när jag passerar ett hus, det visar sig vara Monica som sett mig och som därtill bjuder in mig på en kopp kaffe. Med andra ord dagens räddare i nöden, eftersom gårdagens automat kaffe på Ica inte riktigt gick att benämna som just kaffe. Jag fick hälsat på Håkan och i samma stund dök Håkans syster Viveca upp och vi fick en riktigt trevlig fika stund. Jag fick äntligen möjlighet till att ladda telefonen igen vilket gjorde att min stress för att ta mig söderut till Voxna innan affären stänger minskade. Men roligast var att få låna Monicas våg och på så vis kunde jag för första gången sedan avresan väga mig. När jag var i Arvidsjaur mätte jag mig och då hade jag minskat med 5cm i midjan och därtill några cm på övriga matställen förutom runt låren som ökats med ca 1,5cm. Men att nu får väga sig kändes väldigt pirrigt och till min stora förvåning hade jag trots alla mil gått upp ett helt kilo. Efter en mycket trevlig stund med guldkant var det dags för mig att knalla vidare. Jag kan inte låta bli att förundras över alla trevliga möten jag får lov att uppleva längs med min resa.
(Ett härligt gäng i Lobonäs, Viveca, Håkan,Monica och en 12 -årig buse)
Efter en sådan bra start på dagen kändes kommande kilometrar lätta, fram tills jag insåg vart jag egentligen befinner mig. Så långt ögat kan nå ser jag endast tallskog, tallar består av tre färgskiftningar: grått ner till därefter lite orange och upptill lite grönt. I min horisontlinje är allting endast grått, stundtals kändes kilometrar väldigt dystra eftersom jag går och går och går men kommer inte framåt.
Som tur var dök Viveca upp på sin väg tillbaka till Voxnabruk och erbjöd mig logi för natten. Ett erbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till efter insikten om att dagen kommer att bli tung om inte omgivningarna skiftar lite mer. Efter byte av telefonnummer knallar jag på med lättare steg, i alla fall en stund innan senan gör sig påmind och drastiskt sänker min hastighet. Backarna har förvisso avtagit men inte ömheten i senan. Men efter långt om länge når jag Voxnabruk och mötts upp av Viveca och hennes man Sven. Jag får lära mig väldigt mycket om bygden under den korta promenad jag och Viveca går ihop med hundarna till deras hus. Att en hel by kunde gömma sig ett stenkast bakom tallskogen förvånade mig mycket. Väl framme fick jag ännu en kopp kaffe och därtill möjligheten att duscha. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får möta så fina människor på min utmaning, när Viveca och Sven har köpt med sig en pizza till mig efter att de varit och handlat finns det inte längre ord att beskriva min tacksamhet. Att få kaffe, mat och därtill möjligheten att sova i en säng känns fantastiskt.
Dagens distans blev 46.46 km och den totala distansen är således 1'282.86km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar