Knappt sju dagar kvar till start och så lite som fem dagar till avresa, på torsdag börjar första utmaningen och tiden bara rusar iväg. Inte mycket kvar att förbereda inför avfärd, endast lite små trixande och inövande av packningstekniker men i övrigt känner jag mig relativt redo för torsdag. Tiden rusar dock ifrån mig på den privata sidan med anledning av att stundande examinationsuppgifter pockar på och vill ha lite uppmärksamhet. För att resan ska bli möjlig behöver jag få klart minst två större uppgifter innan tisdag, vilket inte längre känns lika omöjligt som för några dagar sedan. Innan helgen är slut behöver jag ha hunnit med att utforska montering och demontering av tält samt kalibrerat trippmätaren. Monteringen av trippmätaren gick över förväntan, ännu en grej som är tämligen enkel för de flesta människor men för min egen del ska flertalet tankar tänkas klart innan arbetet slutförs. Eftersom Göran saknar en korg för förvaring under sittdelen, kommer jag att använda mig av en mindre plastlåda istället. Placeringen av trippmätarens kabel kan då bli utsatt av "gnagandet" från denna låda och behöver således skyddas på något vis. Kablarnas montering får heller inte bli ett hinder när Göran viks ihop inför kommande tågresa, med andra ord att montera i sig är enkelt men att tänka samtidigt är en kraft ansträngning i sig själv.
Kameran vid väg E8 börjar ge en skymt av hur snön försvinner allt mer, vädret ser stundtals lovande ut medan det i andra stunder ser mörkt ut. I Karesuando är det omkring 10 grader och isen vid Könkämäälven börjar se lite mindre isig ut (se bild nedan). Jag misstänker nämligen att det är Könkämäälven som syns i webbkameran, som förvisso är en del av Muonioälven om jag inte har helt fel i mina geografikunskaper. På lördag hoppas jag kunna traska över älven för att hinna med bussen till Kilpisjärvi, som jag nu fått klartecken från två olika håll om att bussen kommer att avgå på lördag den 14/5. Vilket i skrivandets stund återstår att upptäcka nästa lördag...
Känslan som infinner sig just nu är att ju mindre jag försöker planera dess större chans är det att jag faktiskt kan ta mig längre söderut än vad jag tror är möjligt. Eftersom träningsmängden som jag knallat in under året inte kan anses som tillräcklig, eller ens noterbar blir mitt huvudsakliga mål att lyssna på kroppens signaler. För hur jag kan veta innan jag provat att jag tränat tillräckligt? Och hur kan jag veta att en viss mängd är lagom och funktionsdugligt för min egen del? Eftersom jag misstänker att det finns ett samspel mellan knopp och kropp, är mina chanser 50/50 att klara kommande utmaning. Jag tänker mig att människor besitter otroliga krafter och kan skapa sig möjligheter som är utöver vår egen förmåga att förstå. Genom att aldrig våga testa mina gränser, hur vet jag då vad jag har för möjligheter inom mig? I och med min utmaning testar jag och förhoppningsvis tänjer jag ut de gränser som jag har idag. Jag fick via ett mejl för några veckor sedan ett citat som beskriver just den känsla jag försöker förmedla:
"Bättre lyss på den sträng som brast än att aldrig våga spänna bågen."
Utöver mitt mål om att lyssna på kroppen kommer jag egentligen bara att ha fyra mål per dag att förhålla mig till. I alla fall enligt den hypotes jag besitter i skrivandets stund, verkligheten kan komma att bli något annat men det återstår att se. Det första målet: är knalla på så långt det går och som kroppen tycker känns ok (eller mindre ok). Det andra målet: är att hitta en skön plats att spendera natten/dagen (sovtiden) på och det tredje målet: är att hitta mat som fungerar och som jag kan äta mig mätt på. Det fjärde målet och det som är absolut viktigast: är att ha så roligt jag bara kan och njuta av utmaningen så mycket som möjligt. Genom att ha ett positivt förhållningssätt kan jag kanske ha ett övertag mot all eventuell dissonans, jag är förvisso fullt medveten om att det kommer finnas tunga, trötta, sega och kanske till och med smärtsamma dagar. Det handlar inte mycket OM utan mer NÄR känslorna, tankarna, tröttheten och smärtan införlivas ,och när så sker kommer jag förhoppningsvis kunna hantera det på ett sätt som gör att jag ändå kan fortsätta min utmaning. Min första utmaning blir således att komma med tåget därefter får det blir som det blir. Men det får väldigt gärna bli torsdag nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar