(Bild inhämtad från Kullamannens Facebook sida: https://www.facebook.com/Kullamannen/photos/pb.188612354498065.-2207520000.1462271060./1268365779856045/?type=3&theater)
Tomheten
jag kände i höstas infann sig dagarna innan och fram till minuterna före kl
07:00 den 31 oktober. När musiken i Mölle hamn växlar om till ett mastodont trumljud
och rysningarna går längs ryggraden, nedräkningen börjar och Kullamannen kommer
ridandes i gryningsljuset. Stämningen, känslan och ödmjukheten är obeskrivlig
och en del saker i livet ska förmodligen endast upplevas och kan aldrig
återberättas. Känslorna behöver mest troligt att upplevas för att kunna förstås till sin fullo. När löparna
(inklusive mig) den morgonen följer Kullamannen mot berget börjar min tomhet sakta att fyllas
med upplevelser. De första stela stegen som gör att kroppen slappnar av, ett
vinkandes hej då till pappa, Mölleborna som gått ut på balkongerna inlindande i
varma duntäcken för att vinka och heja på vår framfart är bara början på den
dag som är på ingång. Första backen nås tidigt den morgonen och löpningen
växlar över till gång samt blir det strax trafikkö i form av löpare då en viss
passage var knepigare än väntat. Men den morgonen hade jag inte bråttom
eftersom jag visste att dagen kommer att bli lång nog ändå, bättre att ta till
vara på alla tillfällen till vila och återhämtning.
(Bild på Mölle mosse som jag tagit vid en tidigare löprunda runt mossen.)
Löpningen
rullade på och Mölle mosse uppenbarade sig i ungefär samma stund som löparna
började tunnas ut. Jag rullade på och försökte att hitta ett skönt tempo som
inte tar för mycket kraft och det funkade fint fram till Himmelstorp. Efter
Himmelstorp bar det av nedför och väl nedanför var jag helt plötsligt ikapp en
stor mängd löpare. Alla studsade fram på stenarna som inledningsvis är små och
vassa, lite så där fotmassage likande (i alla fall första varvet, andra varvet
var de mindre sköna för att på det sista varvet kännas som ... det finns inte ord att beskriva känslan!). Jag började
leka med tanken att människor ibland tenderar att leka lämmeltåg, vilket gjorde
att jag provade att tänka annorlunda och utmanade mig själv i att gå andra
vägar än den väg som personen framför mig tog. Det gjorde varken till eller
från i förflyttandet framåt men det gjorde att jag lättare kunde förhålla mig
till stenarna som efter de små stenarna övergår till att bli stora bumlingar
som vid tidig morgon kan te sig aningen halkiga. När jag kommer fram till Lars
Vilks skapelse Nimis och ska påbörja min första bestigning uppåt är jag ikapp
en löpare som tydligt uttrycker sin oro och sitt missnöje dels över klättringen
och dels över hur det ska vara möjligt att klara av tre varv på banan innan
dagen är slut. Speciellt när personen hade prov sprungit ett varv vid tidigare
tillfälle som då hade tagit 3h 30 minuter. Jag försökte på mitt vis att tillföra
ett positivt perspektiv och uttryckte att ”detta är ju bara början och vi har
ju det bästa kvar för snart kommer dödens zon”. Den blick jag fick till svar sa
lite mer än ord, en blick kanske inte ska återges i ord, men som tur var hade
vi endast sällskap vid denna bestigning därefter blev jag från sprungen och
fick i lugn och ro nå dödens zon (Kullabergs lägsta punkt?). En mycket trevlig
upplevelse där berget övergår till att bli en vägg med stenar, stora som små
bumlingar som tycker om att ramla ner på människor som vill försöka att ta sig upp denna väg Rötter fanns det också gott om att gräva sig in till för att få grepp samtidigt som löpningen övergår till klättring, krälande och hasning.
Som om inte dödens zon vore nog fortsätter banan uppåt mot Håkull (Kullabergs
högsta punkt) längs med den brantaste sidan upp mot toppen. En brant som jag lärde
mig att tycka lite mindre om när jag sprang Kullamannen år 2013, men som jag nu
visste skulle bli min färdväg minst tre gånger innan dagen var till ända.
(Bilden tog jag vid ett tidigare besök, men utsikten är magisk.)
Efter Håkull gick det nerför igen och löpningen rullade på i en riktigt behaglig takt, under första varvet bestod mycket av tankeverksamheten av att identifiera potentiella backar. Min strategi var att gå i alla uppförsbackar och spring resterande sträckor, med en viss modifikation då klättring och hasning är en vidare utveckling av min gångteknik. När jag väl når Kullens fyr där vätska infinner sig blir jag full i skratt när jag är på väg uppför backen till fyren, jag inser att jag kom på mig själv att inte sakta ner på stegen och jag växlar där över till gång. Väl vid vattenstationen får jag växlat några korta ord med Fyrvaktaren innan jag fortsätter ner mot Mölle hamn för att avsluta första varvet. På väg ner håller jag upp grinden ut ur kohagen för löpare som springer de kortare distanserna när deras hastighet är betydligt mycket snabbare än min egen, jag kan allt bespara dem tiden det tar att öppna en grind. Jag får även sällskap av en kille ifrån Malmö ner till Mölle hamn och löpningen går lättsamt eftersom dialoger på något sätt gör att kroppen går över på autopilot. I hamnen har det dukats upp med fisk och Coca-Cola samt andra godbitar. Jag nöjer mig dock med en liten bit fisk och dess mer Coca-Cola, ett päron samt en mugg med salt och vatten innan jag beger mig iväg ut på varv två. Klockan har nu hunnit bli 10:41och ett varv har således tagit mig ca 3 h 41 minuter. Jag gör sällskap med Malmö killen igen och vi fortsätter ut på samma varv igen, vi hejar på de löpare som vi möter och som är på väg mot mål. En del ser mer döda än levande ut men för min egen del känns det riktigt bra. Vi springer på fram till Himmelstorp och ner mot stenarna igen, där blir jag ifrånsprungen med all rätt eftersom det för mig är viktigare att hålla mitt eget tempo för att överhuvudtaget kunna nå mål (tre gånger dessutom). Jag hittar på mitt eget mantra när jag är på väg ut på stenarna igen ”jag ska i mål tre gånger, jag ska i mål tre gånger” om och om igen tills jag kommer på att stenarna påminner om Super Mario och studsandet blir mycket roligare med dess ljudeffekter.
(IronTrail Marathon år 2015, mitt första Marathon försök, bild inhämtad från Irontrails hemsida: http://irontrail.se/bilder/2015-2/)
Efter en
stunds hoppande springer jag ikapp en annan löpare som frågar om det inte var
jag som sprang IronTrail Marathon i Kristinehamn. Visst var det jag, IronTrail Marathon var mitt första Marathon och mitt första försök att nå distansen
42,2 km, vilket gick över förväntan med tanke på hur lite träning jag hade bakom
mig. Därtill fick jag där uppleva många fysiska problem som kan uppstå vid
löpning på den distansen. Nu sprang jag för att nå distansen 66+ km med inte mycket mer träning under bältet, men jag försökte i alla fall undvika eventuella fysiska symptom. Denne löpare
jag sprang ikapp (studsade ikapp) var ingen annan än Maria från Kristinehamn
som varit funktionär vid IronTrail och som jag fått veta är
en riktigt duktig löpare. Kändes kul att få lite sällskap igen men efter
bestigningen skildes vi åt eftersom jag lunkar på i min egen takt oavsett vem
jag gör sällskap med. En strategi som sparar krafter men som också bjuder på
trevliga sällskap, förvånad blev jag dock när jag sprang ikapp Maria igen lite
längre fram och en bit innan fyren. Hon har då ramlat olyckligt och funderar på
att bryta vid fyren, eftersom jag inte anser att jag har bråttom slår jag
följe. En rask promenad mot fyren där vätska väntar, det känns ännu roligare
att nå fyren när Maria bestämt sig att fortsätta mot hamnen. Jag blir bjuden på
en salttablett som jag tackar ja till innan vi fortsätter ner mot hamnen. Vi
skiljs dock åt vid Ransvik när jag upptäcker möjligheten att besöka ett damrum
i dess utedasslikande karaktär. Ett mycket kort men trevligt besök innan jag
fortsätter mot hamnen för att få i mig mer Coca-Cola och ännu ett päron samt
två muggar soppa. På andra varvet hade jag tagit med mig en fruktsoda ut som
vätska, en dundertabbe eftersom dess eftersmak var allt annat än trevlig och
inte speciellt törstsläckande heller. Väl i hamnen passade jag på att byta
tröja eftersom klockan började ticka och jag misstänkte att kylan skulle göra
mörkret sällskap. Maria peppar på mig innan jag ger mig ut för sista varvet och
likaså gör den man som precis gått i mål och har sina tre varv avklarade. Kockan
är nu 14:46 och jag har avverkat ca 40 km på 7h 46 minuter och når 42 km på 8
timmar.
(Den enda bild jag tog under loppet, några nyfikna får efter ca 40 km.)
Jag inleder
det sista varvet i ensamhet, antalet löpare jag möter är få och ännu färre löpare
är på väg ut på sitt sista varv. Jag går upp för första backen och växlar lite
ord med funktionärerna vid Tullstugan, riktigt trevligt att bli peppad när sista
varvet är påbörjat. Framme vid Mölle mosse möter jag något som jag tidigare
aldrig skådat på Kullaberg i alla fall inte där och inte utan ett stängsel runt sig. En liten grupp med
får stirrar på mig och tar notis om min framfärd. Glatt överraskad fortsätter
jag min numera ännu långsammare löpning och precis innan Himmelstorp möter jag
två äldre damer i sina bästa år (70+) som stannar mig och frågar hur långt vi
springer idag. 66 km+ svarar jag glatt men påpekar att min löpning numera inte
är i sin ädlaste form och bör nog mest ses som ett lunkande. De blir förvånande
men glada över den långa distansen men gratulerar mig och ger mig
lyckönskningar om att jag mest troligt kommer att vinna. Ännu gladare lunkar
jag på med vetskapen om att vinnaren mest troligt har gått i mål för flera
timmar sedan, och de har kanske till och med kunnat duscha och byta om inför
hemfärden eller efterfesten. När jag passerar Himmelstorp väljer jag att ta en
extra lov ner om vätskedepån eftersom coca-cola flaskan jag tog med mig ut på
sista varvet är tom. Att bestiga Håkull utan vatten kändes inte rimligt men funktionärerna
fick sig ett gott skratt när jag kom till insikt med exakt var vattendepån
infann sig. En omväg som i slutändan var värdefull eftersom jag fick mitt
vatten samt fick jag bjuda på lite glädje. När jag väl tagit mig tillbaka till
banan så sprang jag ikapp en kille ifrån Stockholm och efter en stund slog vi
följe ner mot stenarna igen. Nu fanns inte längre någon magi med denna sträcka
och pannbenet fick arbeta hårt, denna sträcka skulle bara forceras och helst så
snabbt som möjligt. Funktionärerna bidrog dock till lite glädje genom att
uppfylla oss med informationen att det bara är de fem första som springer på
denna sträcka. Fullt förståeligt i mitt tycke dock blev jag fundersam över vart
gränserna för galenskap går, att halka och få en stukning kändes inte lockande.
Mental började jag förstå att kroppen nu är trött, ruskigt trött, och det
gjorde att jag tog det ännu lugnare för att kunna undvika skador. Som tur var
slapp jag dödens zon på andra varvet och nu på tredje varet eftersom banan
dragits om, säkerhetstänkandet är högt och just där och då kändes det rätt
skönt att få erövra Håkull en tredje gång med lite (om än lite) enklare vägval.
(Bild inhämtad från Kullamannens Facebook: https://www.facebook.com/Kullamannen/photos/pb.188612354498065.-2207520000.1462272148./906768472682446/?type=3&theater)
Vi hinner
precis över Håkull när mörkret lägger sig över Kullaberg, pannlampan och min
handlampa plockas fram och för att notera hur mörkt det är provar jag att föra
ena handen utanför ljusskenet och inser att den inte längre syns. Att inte
tycka om mörker därtill infinna sig på Kullaberg när det mörka blir allt
djupare kändes måttligt roande. I detta totala mörker hörs röster och kort
därpå har vi sprungit på två fåraherdar som vallat in sina får. Vi slog följe
med dessa eftersom vi skulle åt samma håll samt hade de inga lampor med sig, och
på den vandring som fortsatte bjöds vi på riktiga och sällsynt Kullabergsberättelser. Efter
en stund skiljdes våra vägar och jag hoppas att de klarade sig bra sista biten
utan lampsken, Jag och Stockholmskillen fortsatte mot destination fyren, väl
där möts vi av Camilla och Peter som håller ställningarna. En trevlig och
välbehövlig ordväxling innan det är dags för de sista fyra kilometrarna ner mot
mål. Kommer ner till kohagen som tidigare kändes ok men i mörkret får känslan
en annan innebörd. Jag blir lite full i skratt när jag hör kommentaren ”jag
tror att jag trampade i något mjukt”, i en kohage kan det förmodligen bara
innebära en endaste sak? Önskar att personen inte har sina nyaste skor på sig,
vi har nu kommit ikapp några andra löpare och hör på avstånd ”är tjurens ögon
röda när man lyser på dem?”. En fråga som jag personligen just där och då
verkligen inte ville veta svaret på, att tillika möta en liggande långhårig tjur
med ännu längre horn i grindhålet ut ur hagen gjorde att pulsen kontra
adrenalinet fick sig en höjning till skyarna. Insikten av att hela boskapen
infann sig bara några meter till vänster om mig i detta totala mörker gjorde
inte direkt känslan av välbehag bättre. Efter att hagen passerades började vi
äntligen komma ner förbi Ransvik igen och Mölle hamn låg för ögat, när vi
tittar ut över hamnen skådas ett märkligt sken över himlavalvet precis ovan för
hamnen. Vilket konstigt stjärnfall? Mina trötta tankar funderar dock mer på hur
Kullamannen kunde få ner ett så stort ufo till sin tillställning. Insåg i samma
stund som tanken kom att min trötthet hade passerat tidigare kända gränser nu
gällde det att klara de sista nerförs luten. Mitt högra knä hade sedan nedgång
från fyren börjat smärta till i allt som kan benämnas som nedförslut, mest
troligt på grund av överansträngning. När vi når sista asfalten som inleder den
sista biten mot mål skiljs vi åt, jag kan inte längre springa utan tvingas gå
när knät låser sig. Men när jag rundar sista kurvan och ser att pappa står och
klappar in mig i mål då tar tröttheten ut sin rätt och den totala lyckan över
går till kortvariga tårar. Totala tiden för mina 66+km blev 12 h 21 minuter och
glädjen, känslan, upplevelserna och framförallt kampen fyllde den tomhet jag
kände inför den dagen. Numera är de minnen som jag hoppas och önskar att jag
aldrig någonsin får glömma. Jag fick äntligen ett Kullamannen spänne, därtill
en krona på mina tidigare insamlade minnen.
Det var
inget stjärnfall eller ufo som vi fick beskåda den kvällen, utan ett meteorsken
som gjorde mitt äventyr aningen mer mäktigt. Den tomhet jag känner nu inför
stundande utmaning påminner om tidigare tomhet. Tomheten skapar en längtan till att få fylla den med upplevelser likt ovan. Men stundande utmaning är bara början för
i höst väntas Kullamannens Ultra igen, dock tror jag det blir svårt att nå upp
till samma upplevelsenivå, det gör förvisso inget eftersom de upplevelser jag
har fått uppleva under ovanstående löpning kommer att göra mig sällskap i år
igen. Nio dagar kvar till avresa... Nu är det nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar