The Panic Zone...

Första gången jag hörde talas om The Panic zone var på en föresläsning om Kreativa Processer, föreläsaren förklarade utvecklingens möjligheterna med hjälp av The Comfort Zone. Som studenter rekommenderades vi att försöka ta oss ”out of the Comfort Zone” men att vi skulle undvika ”The Panic Zone”. Den förklaring som vi studenter fick var att när en person befinner sig i ”The comfort zone” utvecklar personen inte sina förmågor och kunskaper på samma sätt som när de utforskar nya metoder och tekniker (i förhållande till skissande och skisstekniker). Att vi som studenter skulle undvika ”The Panic zone” förtydligades flera gånger, eftersom det är hämmande i utvecklingsprocessen. Förmodligen utav den anledningen till att panik kan uppstå när en person tar sig vatten över huvudet, och inte riktigt besitter rätt kompetens för vad det är tänkt att personen ska göra. Som student måtte jag inneha en mycket vag inlärningsförmåga, eftersom jag gör lite precis tvärt om. I skrivandets stund känns det som att jag inte gör annat än att letar efter "The Panic Zone".

(Hittade en gammal skiss från några år tillbaka i stundande lägenhetsstädning, den beskriver stundande känsla rätt så bra).

Nu återstår knappt ett dygn tills bussen mot Västerås avgår, därefter blir det buss vidare till Uppsala med en förhoppning att nå Kiruna fredag morgon ca. 09- tiden. På fredag fortsätter resan norrut från Kiruna till Karesuando och bussen avgår 13:30 svensk tid på lördag från Karesuando till Kilpisjärvi. I skrivandets stund ser det ut som att den ena puzzelbiten efter den andra hamnar på sin plats. Nu återstår i princip enbart storstädning, handling av eventuell mat och därtill en sista packning av allt som ska med. Materialkännedomen ökar och tältet är provmonterat, tro det eller ej men bilden nedan visar det tält som kommer att bli mitt tempel. Jag lyckades i min glädje över att ha lyckats resa tältet även glömma bort att ta en efterbild. Men jag hoppas kunna få fler möjligheter till en lyckad tältresning, fler tillfällen för fotografering kommer således att infinna sig. 

Nu börjar det hända saker uppe i Karesuando, isen ser inte riktigt längre ut som en is vilket är mycket positivt för min del. Kylan är ett av många orosmoment som finns i min tankeverksamhet men jag känner också att kylan är ett tillfälligt bekymmer och är som störst de första två veckorna.

Även uppe vid väg E8 (se bild nedan)  har snön allt mer sjunkit ner i dikeskanterna, känns mycket bra även om jag inledningsvis kommer att få ta del av en rejäl blötperiod. Jag hoppas verkligen att det inte är allt för komplicerat att nå Treriksröset och att vandringsleden är funktionsduglig under denna islossningsperiod. Men dessa orosmoln får jag förhoppningsvis svar på redan nu på söndag, nu är det nära... ruskigt nära, sista rycket kvar och därefter bär det av... Längtar!!!