När jag den 11 maj reste ett tält för första gången i mitt liv gjordes det med Mr Larsson i telefon som fick berätta hur tältresningslogiken är tänkt att gå till. Tältet jag lånat till min utmaning är ett tält som är tämligen enkelt och som enbart består av fyra viktiga attiraljer - innertält, tältduk, tältpinnar samt två större pinnar. Direkt efter telefonsamtalet och mitt allra första (mer eller mindre lyckade tältresningsförsök, jag får erkänna att jag till stor del var skeptisk till att sova i den skapelse jag monterat upp) tältresningsförsök tog jag fram min anteckningsbok/dagbok inför kommande resa och ritade upp grunderna för hur tältet skulle resas.
En skiss och förklaring som jag nu i efterhand aldrig har använt men som då kändes som en trygghet att ha med mig, ifall jag inte skulle ha mobiltäckning eller kunna få hjälp på annat vis. I efterhand borde jag nog studerat mina skisser lite oftare än så för att lyckas erövra tältresningens ädla konst.
Även när tältet jag använt är nedpackat ser det ur mitt perspektiv inte riktigt ut som ett tält, eller något som jag kan titulera som ett tält. Eftersom jag provmonterade tältet den 11 maj och tåget till Kiruna gick den 12 maj fanns det inte riktigt tid att utforska och vidare utveckla min tältresningsteknik. Vilket gjorde min utmaning till lite mera utmaning...
Den 16 maj blev således min utmanings första tältresningsdag och att "en bild säger mer än tusen" är ett bekant uttryck, men nu i efterhand så får jag lov att erkänna en viss förundran över hur jag lyckades med denna tältresning därtill att spendera en hel natt i dess... Mmm, jag läste inte mina anteckningar speciellt noga innan jag påbörjade arbetet med att resa tältet. Vilket förmodligen bilden avslöjar, men att tälta längs med väg E8 i ett minst sagt stressat sinnelag kan ha påverkat slutresultatet om än väldigt lite.
Mitt tredje tältresningsförsök tenderade till en viss utveckling, även om jag nästan om inte alls har koll på vad jag gör när jag reser ett tält. Uppspändheten har ännu inte infunnit sig men lite mer funktionell uppsättning är det allt. Ur mitt perspektiv går det i alla fall att se en antydan till något som liknar ett tält även om dess brister är alldeles för synliga. Konsten att lära sig tälta innebär förvisso inte enbart konsten att resa ett tält korrekt, utan innebär också kompetensen att krypa in och ur tältet utan att riva dess uppsättning. Ett konststycke som jag lyckats med åtskilliga gånger under min resa därtill vet jag inte hur många gånger jag faktiskt lyckats att snubbla ut ur tältet. Men att komma ur tältet är lite lättare än i panik försöka ta sig in i tältet för att fly knotten i Värmland. Den där känslan av att behöva lämna tältet när knotten är på betet är en känsla som kräver en beslutsamhet utan dess like. En beslutsamhet som är lättare att ta när jag väl besitter konsten att snabbt ta mig i och ur tältet.
Ovanstående bild visar ett någorlunda upprest tält där jag faktiskt kände en viss lycka över min prestation, dock saknas ändå den rätta känslan av att ha lyckats med konsten att bemästra tältets tänkta funktion. En funktion som nedanstående bild tydliggör...
Min tältmonteringsförmåga börjar ge ett fungerande resultat och äntligen har jag börjat förstå vad de små metallbitarna (tältlinelåsen) är till för och hur dess funktion är menad att användas. Vilket tog mig lite mer än 170 mil att förstå, men bättre sent än aldrig och lyckan över att sova i ett ordentligt upprest tält är obeskrivlig. När väl konsten att lära sig tälta är erövrat så är min utmaning över, men nya kunskaper och erfarenheter har jag lärt mig som jag förhoppningsvis kan ha nytta med i framtidens utmaningar. Konsten att lära sig tälta är nästan lika rolig och komisk som konsten att lära sig "pudra näsan" i naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar