Tidigare under dagen tog jag mig möjligheten att besöka Kullen, mitt första besök sedan målgång och det kändes lika mäktigt nu som då. Eftersom trafiken inte hunnit igång och turisterna ännu inte riktigt vaknat kunde jag köra sakta upp till besöksparkeringen för att i ensamhet återuppleva min målgång. Det är hit och till denna plats jag arbetat mig till under 52 dagar, en plats som byggts upp mentalt under min utmaning och ju längre min utmaning blev dess starkare växte min vilja att nå just hit. Dessa vyer och dessa backar har jag mentalt skapat mig en bild av och under min utmaning även förhållit mig till genom att i de värsta och längsta backarna (som för övrigt infinner sig vid Kårböle - Los) tänkt att " det här är ingenting i förhållande till Kullabergs backar, därtill Håkull tre gånger". Vid 52 dagar och därtill ännu längre tid när jag började gå från tanke till handling har den Italienska vägen och dess backar fått en speciell känsla. Dock får jag erkänna att även idag kändes de något sånär "nypande", men att verkligen förstå att jag gått i mål och att jag klarade min utmaning är för mig ännu en svår sak att förstå. Vilket skapar en form av ensamhetskänsla, som att jag på något sätt gått in i en vacuumbubbla i samband med min målgång. Verkligheten fortsätter runt omkring men jag hänger inte riktigt med, vilket i sig är både skönt och stundtals lite frustrerande. Eftersom jag inte riktigt förstår det jag borde förstå - hur mäktigt det är att vandra genom Sverige och därtill nå mitt huvudsakliga mål inom ramen på 52 dagar - ord som för mig inte sjunkit in riktigt.
Inför min utmaning har jag haft andra utmaningar och inte enbart i form av löpning, utan att kunna snickra ihop vardagen för att få min utmaning att bli en verklighet. Sedan min målgång i oktober på Kullamannens Ultra har jag dragit åt svångremmen kring min ekonomi lite mer än vanligt. Inte för att jag till vardags har något överflöd men för att kunna genomföra min utmaning ville jag skapa mig en liten om än liten marginal. I skrivandets stund sitter jag och försöker beräkna på ett ungefär vad min utmaning har kostat mig rent ekonomiskt. Men det är inte enbart ekonomiska utmaningar jag haft innan avresan, även sett till ett studieperspektiv har jag haft en del utmaningar. Eftersom jag läst tre kurser parallellt med varandra har det inneburit examinationsuppgifter i tre ämnen mer eller mindre samtidigt. Att plugga undan alla studier därtill snickra ihop det som behövs införskaffas innan avresa har varit en utmaning i sig själv. Samtidigt en väldigt rolig utmaning som förmodligen gjort att jag klarat mina 52 dagar på landsvägarna. Jag misstänker att den ensamhet och min vacuumbubbla grundar sig i att mina utmaningar inte längre finns. I skrivandets stund har jag bokstavligt skrivet inte någon direkt utmaning i mitt liv, en känsla som inte riktigt känns ok eftersom jag gillar utmaningar. Jag förutsatte att det skulle vara svårt och tungt att återgå till ännu en säsong på fabriksgolvet men det gått över förväntan att lära in sig i rutinerna igen. Benen är förvisso trötta och kroppen känner en viss träningsvärk men det är inte längre mentalt påfrestande. Till hösten väntas fyra nya kurser inom bland annat Idrottspsykologi, Medvetandet och dess olika tillstånd, Psykologi samt en praktiktermin på BUP. Dessa ämnen (och praktikperioden) hoppas jag ska kunna ge mig nya utmaningar men samtidigt öka min förståelse för vad det är jag upplever just nu. Det känns lite som att den tomhet jag skrivit om tidigare har blivit fylld av väldigt många intryck, händelser och det viktigaste av allt möten. Något som förmodligen behöver sin tid att bearbetas och sorteras... Mäktigt, är ett ord som kan beskriva känslan kring det jag känner men som jag ändå inte riktigt förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar