Sista natten i tältet, ett tält jag kommer att sakna även om nattens placering inte var av den mjukaste karaktären. En leråker är förmodligen mer formbar vid regn och nattens sömn har varit allt annat än excellent. Men jag fick en underbar vy från min utsiktsplats när tältet restes cirka tre kilometer från Glumslöv. Eftersom det blev en mycket tidig uppgång idag kändes nattens sömnlöshet nästan lite stressande. Kl 05:05 rullade Göran på vägen och jag fick en stor dos vemod i mig när jag insåg att det faktiskt är min sista dag på vägen, även om längtan till att nå Kullens Fyr är stor kändes det orealistiskt att jag klarat min sista natt i tältet.
Ganska snabbt passerar jag Rydebäck och likaså södra Helsingborg, smiter inom Statoil och köper frukost innan jag möter upp pappa vid konserthuset i centrala Helsingborg. Efter att ha erövrat Helsingborgs cykelbanor som med Göran kändes som vilda västern när det gick och cyklade människor överallt. Men en riktigt skön känsla infann sig när jag äntligen fick träffa pappa igen.
Efter en kort konversation och lite uppdateringar och tips om fina vägar gick jag vidare på mer än bekanta vägar. Det blev strandpromenaden vidare mot Sofiero, Laröd, Domsten och Viken innan jag nådde Lerberget. Jag passade på att smita inom min pappas hus och lekte regn dansen i duschen. Dansen fungerade tydligen bättre än väntat för när jag kom ut har himlen öppnat sig och regnet öser ner. Jag fortsätter genom Höganäs och vidare mot Nyhamnsläge, eftersom det är några år sedan jag cyklat järnvägen ut till Mölle valde jag att ta första sträckan ut till Nyhamnsläge via landsvägen. Ett misstag som jag får ångra eftersom det i skrivandets stund är semestertider och turister lite mer än överallt. Bilar i mängder och därtill husvagnar och husbilar, som tur är når jag Nyhamnsläge även om jag inte kunde ha någon hastighet i mina steg. I Nyhamnsläge går jag på gamla järnvägen efter att ha frågat om hjälp med att hitta rätt. Beskrivningen jag fick var utmärkt och med en ända lång raksträcka framför mig provade jag att börja springa. Kände en enormt stor längtan av att få komma fram samtidigt som känslan av storhet ökade. Inte någon storhet över min utmaning i sig utan mer över mötet med Kullaberg.
När jag kom till Italienska vägen fick jag rysningar för det är här och nu som den mäktigaste sträckan börjar. Vid vakten börjar backarna att bli styva och den första känns ordentligt i benen. Men därefter kan jag inte låta bli att börja springa och glädjeyran är enorm samtidigt som jag blir full i skratt när jag inser att jag åter igen hindrar trafiken. Jag blev allt förvånad när jag till och med möter bussen men jag har tur som möter en glad busschaufför och vinkar glatt när jag inser att min löpning är allt annat än trafiksäker. Benen känns onekligen utmärkta och mina steg känns mer som älga kliv än löpsteg, regnet öser ner men det märks knappt och när jag når sista backen ser jag äntligen bekanta människor som väntat på mig i flera timmar därtill rest långväga för att närvara vid min målgång. Ann och Dennis, Mr Sjögren och Britt- Marie samt ingen mindre än Mr Larsson.
(Britt-Marie gömmer sig bakom kameran)
Det kändes obeskrivligt mäktigt att få ett så härligt bemötande och välkomnande vid Kullens fyr. Samtidigt känns allting overkligt eftersom jag fullbordat min stundande utmaning. Allt oftare funderar jag på att en del saker och händelser i livet kan inte beskrivas med ord utan kan bara upplevas för att förstås till sin helhet. Vilket är precis vad min utmaning är och därtill denna mäktiga målgång. Jag kan inte finna ord som kan beskriva hur det känns för att göra beskrivningen rättvis i förhållande till upplevelsen. Men jag kunde inte ha en bättre avslutning på min sista dag i löparskorna. Att därtill kunna springa igen utan smärtor känns som en belöning för ett väl utfört gående. Men att äntligen få det efterlängtade kaffet vid fyren kändes som grädde på moset, bästa koppen kaffe på väldigt länge och en mycket efterlängtad sådan.
(En 52 dagar lång längtan är över, äntligen får jag min efterlängtade kopp kaffe)
En fantastisk utmaning med en mäktig avslutning, min dag och utmaning kunde inte ha varit och blivit bättre. Jag kan ännu inte smälta vad jag har genomfört därtill åstadkommit med denna utmaning samt har jag många intryck och möten som på något sätt behöver landa. Ikväll behöver jag inte längre leta tältplats och en säng väntar på mig. Med andra ord är det dags att försöka återgå till civilisationen och ett civiliserat beteende (numera kan vanliga "pudra näsan" besök skapa funderingar som "hur gjorde man här?" när jag ser en toalett).
Dagens distans blev 52.63 km och från Treriksröset via Smygehuk till Kullens Fyr är det 2273.96 km. En distans jag ännu inte riktigt förstår att jag bemästrat men nu vet jag i alla fall att Sverige är inte längre än att det är möjligt att gå till Kullens Fyr. Det absolut bästa stället att avsluta min utmaning på eftersom "alla vägar bär till Rom" men vid fyren slutar asfaltsvägen. Där asfalten slutar möter skogens stigar upp och erbjuder möjligheter till nya utmaningar och äventyr. Oavsett om jag är en asfaltslöpare eller stigfinnare är fyren den plats som erbjuder ett fantastiskt möte mellan väg, stig och en fantastisk vy. I kombination med kaffe är det en plats utöver det vanliga. Mäktigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar