Att plugga ur...

En del dagar har jag under min utmaning haft en större nytta av att kunna förflytta mig utan musik eller andra sorters elektroniska moderniteter i öronen. När jag började upptäcka löpning år 2010 kunde jag inte springa utan musik i öronen, som för många andra förklarade jag det med att jag inte ville höra mitt egna flåsande och frustande eftersom det lät bedrövligt. Först år 2012 började jag laborera med konsten att "plugga ur" och har sedan dess inte ångrat mig, därtill njuter jag lite extra av de stunder då varken tv eller radio existerar i mitt sällskap. Ute på landsvägarna har jag haft en stor fördel av att inte ha någon form av musik eller ljudböcker etc. med mig på resan. Ett val jag gjorde eftersom jag misstänkte att jag inte riktigt skulle ha laddningsmöjligheter, därtill ville jag ha så lite vikt på Göran som möjligt och jag saknade ekonomiska förutsättningar för att göra en extra investering i något jag mest troligt inte skulle komma att använda. Ofta under min resa har just laddningsmöjligheter varit lite av en stressande faktor samtidigt som jag inser att min stress vid de stunderna mest varit löjlig. Om min telefon slocknar på grund av för lite ström hade jag med mig en extra telefon i lättviktsmodell och med bra batteri tid. Min stress var helt enkelt kopplad till en mindre "skärm"-tid vilket för mig nu i efterhand känns löjligare än löjligast näst intill "stört löjligt".

 Konsten att lära sig plugga ur har däremot varit mycket värdefull för min del i min utmaning. Dels eftersom kroppen lyssnar in trafiken och efter några timmar blev jag väl införstådd om det är ett mötande fordon eller bakomvarande fordon som hörs, samtidigt kan ljudet jag hör avslöja om det är från en lastbil, husbil, bil, motorcykel eller andra hastighetsslukande fordon. Ljudet från dessa olika varianter av fordon kan variera på ett sätt som även gör det möjligt att kategorisera de fort, fortare, fortast och fartidiot. Ljudet kan även avslöja om förarna har noterat min existens ute på vägen och i princip alla mötande fordon har jag vinkat på. Dels för min egenöverlevnad och därtill för att se vilka förare som egentligen är vakna respektive kör per automatik, och vilka förare som inte besitter någon form av hjärnkapacitet till att visa hänsyn för gående. Vad som överraskat mig mest är dock de förare som hinner vinka långt före jag själv hunnit med att notera deras existens på vägen, och ivern i en vinkning är riktigt härlig att få motta under en lång promenad. Olika sorters ljud har för mig under min utmaning varit av intresse, där jag minst anat det har bäckar, forsar och andra naturfenomen uppenbarat sig. Därtill är ljudet från en del fåglar mer terroriserande än andra men likväl en rolig upplevelse. Ljudet från trötta fötters hasande avslöjar att det är dags att leta tältplats på stört. Att uppleva nätter i tält och utan musik har gett mig möjlighet att "lyssna" in trafikrytmen som jag kommer att möta dagen efter. På så vis kunnat sätta mig in i vilken tid på dygnet det är lämpligast att jag infinner mig på asfalten och påbörjar nästkommande dagsetapp. En annan fördel med konsten att plugga ur musiken är att tystnaden blir så otroligt mäktig. Till och med de dagar när det regnar får regndropparna smattra på som de vill... (filmsnutten är endast ett experiment för att se om det äro möjligt att ladda upp film).