lördag 23 juli 2016

Nya perspektiv

I och med att jag påbörjade min utmaning utan några direkta förkunskaper har jag i största mån under utmaningen fått förhålla mig till mitt gamla synsätt och därtill skapa nya perspektiv. En del perspektiv kanske har varit mer omedvetna än medvetna men likväl skapar ett nytt perspektiv nya förutsättningar. Exempelvis inväntade jag i sista stund innan avresa att inhandla ett par nya skor med lite mer dämpning (halv dämpade skor enligt försäljaren). Dessa skor (de vita) borde jag förmodligen ha använt lite mer än vad jag hann göra innan avresa eftersom kroppen behöver tid till att vänjas in.
I november inhandlade jag mina andra skor (de gula) som jag hunnit springa in mig ganska ordentligt i, och som har en mindre dämpning än de vita. Mina gula skor har således varit mina räddare i nöden när mina fötter och senor har reagerat på min vandring. Mycket utav de smärtor och fysiska motstånd som jag bemästrat under resan handlar om att jag egentligen haft en alldeles för dålig träningsbakgrund. I och med att jag gick ombord på tåget till Kiruna med den vetskapen har jag också varit medveten om att det förmodligen kommer att vara smärtsamt om än kanske endast inledningsvis. Jag har tidigare läst böcker som Mr Larsson skrivit om Amerika löpningen därtill om löpningen från Portugal till Trollhättan. Men jag har även tagit del av andra långdistanslöpares böcker om löpning genom länder, även om de haft följebil och support finns det mycket att lära av andra som vågat prova på utmaningar. Dock har Mr Larsson inte haft följebil vilket för mig har gjort läsningen av hans böcker mer intressant och därtill lärorikt eftersom han redan hanterat en del av de åkommor som jag själv kom till att möte på min utmaning. Exempelvis mina ömmande senor.
 Nya skor kontra använda skor...
Skor som avverkat över 200 mil ser inte alls speciellt fräscha ut, men de har dock hjälpt mig att förstå och konkretiserar min teori om att jag suppinerar vid gång/löpning.
Efter min utmaning har båda paren slitits så pass mycket att jag numera kan läsa en varningstext under skosulorna som jag tror rekommenderar mig till att införskaffa nya skor. Dock kommer jag förmodligen och förhoppningsvis behöva investera i minst tre par skor om jag vill nå nya utmaningar.
Att inneha E45:an under skorna i ett mer bokstavligt faktum gör varje "klisch, klick, klisch, klick" att vägskatten på bilen känns mer värdefull. Tjära under skorna kan kännas som att ha trampat i ständigt tuggat tuggummi i några mil, när Görans däck avger ljud på grund av asfaltens värmebölja kan en viss oro infinna sig kring däckens uthållighet.
En svullen fot infann sig redan under dag tre, när jag nått Karesuando hade en missfärgning börjat bre ut sig längs med foten. En svullnad som jag idag misstänker beror på de vita skornas hälkappa, eftersom jag direkt efter "operation skodon" kunde börja använda skorna mer eller mindre utan smärta. I övrigt har jag ur ett smärtperspektiv fått uppleva ömmande senor, ett svullet vänster knä som förmodligen beror på överbelastade slemsäckar i knäet (eller så beror det på något annat).
Min höger fot har i omgångar svullnat upp under min utmaning vilket jag tror beror på de vita skorna i kombination med utökade distanser och kanske lite för lite vila. När smärtan inte varit olidlig eller oroväckande i form av en smärta som kan leda till att jag måste avbryta min utmaning har jag likväl knallat på. Om jag hade satt mig på tåget till Kiruna utan förkunskapen om att jag mest troligt kommer att få problem hade jag förmodligen inte klarat av att förhålla mig till denna smärta. Jag fick ändra mitt sätt att se på min utmaning och därtill acceptera det faktum att springa var uteslutet. Ett faktum som i sig var nära att få mig till att börja tvivla. Men i och med att jag lyckats hitta nya perspektiv har jag också klarat av min utmaning trots att jag ser den som ett fantastiskt misslyckande.
Ett fantastiskt misslyckande är precis vad det är, fantastiskt i det perspektiv att jag mot alla odds och all utebliven tro från någon på att jag överhuvudtaget skulle klara min utmaning, klarade av att göra precis det jag hade tänkt... om än på ett annat sätt. Det här "ett annat sätt" är precis där i de orden som misslyckandet kommer in. Min målsättning när jag lämnade Karlstad var att klara av följande:
  • Ta mig till Kiruna - Karesuando - Kilpisjärvi - Treriksröset.
  • Springa från Treriksröset till Kullens Fyr via Smygehuk.
  • Hinna i mål innan den 9 juli - klara utmaningen på maximalt 56 dagar.
  • Avverka minst ca 35 kilometer om dagen och maximalt upp till 42 kilometer.
Treriksröset nådde jag näst intill, springandet uteblev och likaså 52 dagar och 35-42 km likaså, jag misslyckades på alla punkter och med det blir min utmaning ett misslyckande. Misslyckande som fick mig att behöva bemästra det som benämns som kognitiv dissonans, därtill skapa nya perspektiv och förhålla mig till upplevelsen på ett nytt sätt. Med tanke på att jag egentligen misslyckats från början med både förberedelser, okunskap, min tilltro och andra människors tilltro, samt för lite träning och förnuft bakom pannbenet, borde jag inte ha klarat min utmaning. Tydligen är jag väldigt duktig på att förhålla mig till och omvandla motgångar till att bli en medgång, samt att utveckla det till en motivationsfaktor som gör att jag kunnat förflytta mig framåt. Vilket i sin tur mest troligt beror på att jag haft väldigt roligt under min utmaning och det underlättar väldigt mycket i både ur och skur. På så vis blir mina misslyckanden till ett fantastiskt misslyckad utmaning, utifrån perspektivet att misslyckande är det absolut bästa som finns. Att misslyckas är möjligheten att skapa nya perspektiv, genom misslyckanden kan jag lära mig något. Jag känner att min utmaning är i sin absoluta perfektion tack vare min tidigare okunskap och frånvaro av förnuft. Jag har lärt mig väldigt mycket om vad som kunde ha varit bra att veta innan avresa, samt tror jag att det är tack vare min okunnighet som jag faktiskt klarade av att genomföra utmaningen.
 
Jag hittade en filmsnutt i mitt arkiv av bilder, en film från E45 på väg ner mot Vittangi, en dag som blev otroligt rolig (även om jag inte visste det i filmen) och lyckad när jag fick äran att möta mannen som hade en sommarstuga i Finland samt de tre gubbarna på pizzerian i Vittangi. Kaffe fick jag också den dagen vilket jag tackar mannen med sommarstuga för, helt fantastiskt vad landsvägarna kan erbjuda nya möjligheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar