"Minnenas Dagbok" - Min väg till Kullaberg

När jag kom hem till pappa efter att ha varit i Karlstad och lämnat av Göran, hittade jag min farfars gamla fotoalbum i bokhyllan. Fotoalbum som jag vuxit upp med och suttit bredvid farfar i soffan och fått höra olika berättelser om människorna och platserna på bilderna. Ett av albumen är namngivet "Minnenas Dagbok" och innehåller bilder från min farfars "luffare"- resor på 1930-40 talet. Fotoalbum som jag inte sett på flera år och som jag inte själv kom att tänka på för ens jag avverkat några mil på min egen utmaning.

En del av min farfars resor och vandringar har gått över samma nejder, landsvägar och älvar som jag själv nu har utforskat i min utmaning. När jag tittar på farfars bilder ser jag hur dessa miljöer har förändrats och utvecklats samtidigt som jag inte kan låta bli att undra hur det har varit att ge sig ut på "luffen" på farfars tid. Även om jag hört farfars berättelser om och om igen så är det inte riktigt förståeligt, en del saker i livet kan helt enkelt inte förstås om det inte har upplevts personligen. En insikt jag funderat på flera gånger om både under och numera efter min utmaning, en del upplevelser kan helt enkelt bara upplevas.

Min reslust ser således ut att finnas i mina gener och därtill en viss kärlek till Kullen och Kullaberg. Min bror och pappa har båda spenderat betydligt mer tid på Kullaberg än vad jag själv gjort, även om jag också klättrat på klipporna och vandrat runt på Kullaberg sedan barnsben. Att ha fredagsmys till reprisen på filmen Kullamannen och därtill se snipseglingar vid Mölle hamn är en del av min uppväxt, men det skulle dröja fram till år 2012 innan jag fann min egen dragningskraft till Kullaberg. År 2011 läste jag en tidningsnotis om tävlingen Kullamannen som beskrev hur tufft det var att springa på berget, en notis som med min tidigare erfarenhet av Kullaberg kändes som overkligt.

Är det verkligen möjligt att springa på Kullaberg?

 Kullaberg och Kullens Fyr från 1943

År 2012 var jag således anmäld till Kullamannens Blå bana - 6 km, det efter att ha sprungit mitt första stadslopp i Helsingborg på 5 kilometer några veckor tidigare. Känslan av att klara det omöjliga vid målgången på Kullamannen det året var ett obeskrivligt lyckorus, att därtill banan löpte vid kanten av Möllemosse och avslutades genom en kohage med nylagda "mockor" fick upplevelsenivån att bli mäktig. I och med målgången hade jag tänjt mina egna gränser för vad jag själv trodde var möjligt för mig i ett par löparskor. Med ett lite smått utökat självförtroende blev det året därpå dags för 19+ km och med det Svart bana + Dödens Zon.

 Farfar och Co. vilar ut benen på Kullen.

Efter Blå bana och med dess upplevelser i minnet kändes Svart bana + Dödens Zon som det omöjliga av det omöjliga, det eftersom jag tidigare år trots allt klarat av 6 kilometer på Kullaberg. Ännu en gång fick jag uppleva Mölle mosse men via andra vägar och därtill upptäcka stigarna till och från Kullens Fyr och vidare mot Dödens Zon. Eftersom Kullamannen ÄR Kullamannen går det aldrig riktigt att veta vad som komma skall, och för varje år jag deltagit har jag blivit överraskad av nya upplevelser och utmaningar. År 2013 var det dels ett lervällingsdike som skulle bemästras två gånger tillika fick jag möta Håkulls norra sida gånger två och möta Dödens Zon som jag fruktade mest av allt. Under löpningen fick jag möjlighet att förstå vad som händer under längre distanser utan påfyllning av mat och dricka. Reaktionen därefter blev mäktig och för första gången fick jag uppleva en "sengångare" - känsla därtill dess seghet, stelhet och otroliga glädje över att fysiskt ha kört slut på mig själv. Min mentala förmåga såg således ut att vara aningen starkare än kroppen.

 

När det var dags för Kullamannen år 2014 valde jag att ta steget upp mot Kullamannens Ultra - Himmel, Hav och Helvete med dess distans på 54 km, samt att prova den mörka sidan. De båda två var omöjligare än tidigare nämnda omöjliga och för mig rena rama vansinnet att ens försöka mig på. Den mörka sidan gick över förväntan när jag för första gången lyckades få en placering som jag ändå känner mig lite nöjd med. En placering som inte är speciellt anmärkningsvärd men för mig har den en betydelse i och med att jag utvecklades personligt. Den kvällen tog jag många personliga rekord och när lördagen med dess ultra kom var det åter dags att bryta barriärer. När jag ställde mig vid starten hade jag som längst knallat in 23 kilometer i löparskorna och med det hade jag kunskapen om att jag mest troligt inte kommer kunna ta mig i mål. Men år 2014 fick jag oväntat sällskap av Mr Larsson vid starten och därefter slog vi följe i cirka 20 kilometer innan min kropp tyckte att jag skulle lugna ner mig. De sista 10 kilometrarna till Arild var för mig en upplevelse utan dess like, erfarenheter som jag lärt mig otroligt mycket på och som förmodligen kan skrämma den mest oerfarne dvs mig själv. Kroppens fysiska reaktioner kan te sig påfrestande och rent utav ofräscha, men med rätt kunskap är det möjligt att förstå att reaktioner kan vara i stunden men i längden möjliga att övervinna.

Jag är mycket besviken på mig själv att jag bröt år 2014 Kullamannen Ultra. Jag tog personbästa i distans dvs 30 kilometer men när jag kom hem hade jag ingen tillstymmelse till smärta, träningsvärk eller dylikt. Ett bevis för mig själv som visar att jag hade mer att ge, om jag bara hade tagit en kopp kaffe i lugn och ro samt därefter lunkat vidare mot Kullaberg. Tidsmarginalen fanns det året på min sida men min okunskap gjorde att jag gav upp. Känslan därefter blev min drivkraft att bara "ta mig i mål tre gånger" på Kullamannens Ultra år 2015 som därtill blivit utökat till 66+km. År 2015 är min mäktigaste upplevelse på Kullaberg som så när på min senaste målgång. Att mötas upp vid fyren av människor som bidragit obeskrivligt mycket till att jag kunnat utmana min utmaning, i kombination med att ha Kullens vägvisare som mål har varit min stora drivkraft under min utmaning.



 

Italienska vägen - den väg som jag valde att ha som sista landsväg på min utmaning, en väg som är mycket mer än bara vägen till Kullen och Kullens Fyr. Det är vägen där min utmaning har vuxit sig fram genom åren och där min utmaning avrundades, tillika den väg som bokstavligen tar slut vid Kullen. En väg som bjuder på både backar och kurvor samt vyer som är svåra att beskriva med ord, en väg som såg annorlunda ut på farfars tid och kanske så även på min tid.