Träningsvärk?

En vecka har gått sedan jag kom i mål på min utmaning, rättare sagt igår är det en vecka sedan men idag är det en vecka sedan jag ställde mig på vågen för att få ett hum om vad denna utmaning har gjort med mig. I skivandets stund har jag fortsatt att minska i vikt med 0,7 kg, minskat 0,5 cm runt armen, 0,5 cm runt byst, 1,5 cm runt låren. Däremot har jag tydligen ökat med 1 cm vid midjan och höften. Alla dessa siffror säger mig inte speciellt mycket mer än att kroppen håller på att modifiera sig, på vilket sätt och var siffrorna "stannar" vet jag inte och jag lägger ingen större betydelse i dessa siffror. Men det är intressant att se hur lång tid respektive kort tid det tar för kroppen att hitta en balans. Det svåra i denna balans är att jag nu har påbörjat årets sommararbete, ett skiftarbete som är både fysiskt och mentalt utmanande på många sätt och vis. Även ett roligt arbete i och med denna utmaning, men frågan jag funderar på är hur eller när min kropp kommer att få sig sin välbehövliga "vila".

Den utmaning det är att gå genom Sverige ställer till en hel del i kroppen och förmodligen har min kropp varit länge (52 dagar) i en nedbrytningsfas. Nu behöver den sin tid att återhämta sig och jag undrar om det är tillräckligt mycket återhämtning som den får när jag nu går på ett fysiskt arbete. Att arbeta skift är i sig själv en utmaning och omställning för kroppen, men jag kan inte låta bli att förundras över min kropps kapacitet. Efter att ha klarat min utmaning är jag ännu mer övertygad om att människor klarar av mer än vad de själva tror att de kan, oavsett vilken omgivning som infinner sig. Jag kommer förmodligen att anpassa mig bra till ännu en säsong med skiftarbete, även om gårdagens arbete har erbjudit en magnifik träningsvärk. Idag går jag på arbetsdag 3 av totalt 44 dagar, vilket i sig är en spännande utmaning och nu i efterhand får jag påstå att denna sortens arbete är mer krävande och utmanande än vad min vandring har varit. Segheten sitter fortfarande i kroppen och därtill känns benen allt annat än pigga men jag hoppas verkligen att det snart släpper. Min längtan tillbaka ut på vägen är stor, enkelheten som infann sig är svår att beskriva men att aldrig behöva ställa väckarklockan var en riktigt härlig upplevelse.