fredag 8 juli 2016

Vem slog av strömbrytaren?

Konstigt nog så är det precis så det känns, efter målgången vid fyren klickade min hjärna av och de fysiska reaktionerna lät sig inte vänta. På bara några få minuter lyckas jag gå ifrån att vara i min livsbästa form på alla sätt och vis, tills jag nått kulmen vid Kullens Fyr. Jag hinner mer eller mindre knappt inom dörrarna till fyren när de första skakningarna, darrningarna och därtill tröttheten infinner sig. Lika snabbt om inte snabbare infinner sig känslan av glädje, lättsamhet och en otroligt stor tacksamhet över att jag faktiskt klarade min utmaning. I och med den stora tryggheten i att få möta upp min välkomst kommitté kunde jag slappna av när jag väl nått min slut destination. Jag kan ännu inte med ord beskriva hur det känns att avsluta en utmaning likt den jag precis har avslutat. Att gå i mål och mötas upp av personer som varit med i min personliga utveckling och i mitt försök att utveckla en så kallad löpning, samt inspirerat mig till att våga utmana mig själv och min komfortabla zon är en obeskrivligt mäktig blandning av känslor. Att därtill få mötas av en enorm respons via Facebook och tidningsartiklar är överväldigande, jag kan ännu inte riktigt förstå eller ta in min utmaning till fullo och jag är inte riktigt säker på om jag någonsin kommer kunna förstå det fullt ut.
För cirka tre veckor sedan sitter jag hos Monica och Håkan och visar var på kartan Lobonäs är i förhållande till den resa jag har kvar. Det är bara några veckor sedan men det känns som om det vore igår, att min utmaning i skrivandets stund är över har jag ännu inte hunnit smälta. Efter målgången åkte jag direkt norrut med destination Karlstad för att lämna Göran och hämta kläder inför kommande veckas arbete. När jag kom med tåget till Helsingborg möttes jag ännu en gång av pappa och fick skjuts till Höganäs. Därefter har jag i princip inte orkat göra någonting, fotsulorna känns som spända läderband och ömmar vid minsta tanke på förflyttning. Igår lyckades jag med konsten att nästan sova bort en hel dag och det utan att störa min nattliga sömn. Idag är kroppen piggare även om jag känner mig som den segaste kolan som existerat, förflyttningar sker långsamt och en viss eftertänksamhet infinner sig innan varje kraftansträngning.
Denna extrema seghet som är mitt nuvarande personbästa i just seghet (reaktionen som infunnit sig erövrar tidigare erfarenheter av liknande stelhet med råge), skapar en del funderingar över hur mäktigt sambandet mellan kropp och knopp är. Förmodligen har jag på något sätt klarat av att tänja mina fysiska gränser till den gräns att jag tog mig till Kullens Fyr. Om jag däremot hade satt ett mål ännu längre bort hade jag kanske nått även dit eftersom jag fokuserat all min viljekraft på att ta mig till den punkten. Vad jag däremot inte tror på är om jag vid Smygehuk hade kommit på idéen om att gå i mål vid Kullens Fyr, eftersom min hjärna då mest troligt stängt av sig vid Smygehuk.
Samspelet mellan kroppen och knoppen har under min utmaning fascinerat mig flera gånger om. Speciellt när nociceptiv smärta gör sig påmind men likväl forcerar kroppen kilometer efter kilometer. Till min egen fördel får jag vara glad över att jag tagit mig tid att studera litteratur om liknande utmaningar som min egen. Med det har jag kunnat bygga upp en förförståelse över att det mest troligt kommer att vara smärtsamt en eller flera gånger om under min utmaning. En annan fördel är att jag skapat en förståelse för hur det jag i stunden känner kan liknas vid vad någon annan har upplevt, på så vis har jag kunnat identifiera vad som gör ont, hur det kommer sig och hur illa det kan komma att bli om jag fortsätter. En annan stor fördel är att jag har Mr Larsson som mentor vilket ger mig en fördel när mina åkommor kan liknas vid sådana som han själv har upplevt och varit med om. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte har upplevt mer fysiska problem och därtill en högre smärta än den som varit. Med andra ord njuter jag för fullt av stundande seghet, sengångarförflyttningar och allmän förvirring...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar