Möten och dess "WoW"- faktor

En stor "WoW"-faktor under min utmaning har varit oväntade möten, möten som inte enbart involverar mänskligheten utan även djurriket och därtill naturens variationer. Med "WoW"-faktor menar jag den magiska känslan av att möta djur som tillhör kategorin "ovanliga" i min egen upplevelse av deras existens. Som exempelvis renar, en sorts djur som jag tidigare inte haft väldigt stor erfarenhet av men som min utmaning lärt mig att både uppskatta och bli mäkta imponerad av. Även om de stundtals ger mig en vibb av att vara lite segare än segast, kan de briljera med sin konst att sniffa sig fram till sina faror. "WoW"-faktorn var höjd till skyarna på min utmaning i alla fall inledningsvis, första mötet med renar på bussen upp till Kilpisjärvi var häftigt även om mina möten på ute på vägarna blev ännu mäktigare. Inledningsvis är en "WoW"-faktor väldigt hög och turisten i mig dök upp direkt, strumporna åkte upp till knäskålarna medan byxorna hamnade uppe vid bröstkorgen för att tillsammans med kameran på magen utstråla "en skåning på vift därtill turist" när jag såg renarna.

En "WoW"-faktor innebär således att vid de 10 - 20 - 30 - 100 första renarna är jag dedikerad turist, men när ca 100 renar är studerade sjunker "WoW"- faktorn och det blir en känsla av "WOW!!!.... en ren!!!". Därefter blir det mer "åh... en till ren, wow?"... För att sedan bli till "en ren... flytta på dig... tack". Oavsett vad det gäller är "WoW"-faktorn densamma och fungerar på liknande sätt oavsett om det är en tall, sjöar, tranor, rävar, ripor eller berg med mera. Inledningsvis är möten med naturen och djuren magiska även om de slutgiltigt kan bli aningen övermäktigt. 

 Ett gäng renar som dominerade vägen...

En fjällräv är ute på lunken och likaså ett rådjur, även älgar och andra udda djur fick jag äran att möta.

Mötet med ett gäng skat-ungar kändes kanske inte direkt som en hög "WoW"-faktor nivå, men dock ett möte som på sitt eget sätt förgyllde min utmaning.

Korre-kottar mötte jag många under min utmaning och de är nästan lika nyfikna som hästar, kor och åsnor. Strutsarna i Moskosel var dock inte lika nyfikna men ändå ett oväntat möte. Under min utmaning fick jag möjligheten att uppleva många olika sorters möten. Dels med djur men även möta skiftande natur, rent konkret går det näst intill att påstå att jag gått från vintern i norr till hög sommaren i söder. En vandring som enbart varit fördelaktig eftersom mygg och knott kom till skott först under senare del av min utmaning, de hann dock vara  mer irriterande än nödvändigt under min resa. Speciellt knotten i Värmland för de var hemska på riktigt...

Åsnor fanns det tydligen i Skåne...

Snöripor mötte jag endast längs vandringsleden till- och från Treriksröset, två härliga typer vars läte var speciellt att få uppleva. Vad som varit mindre trevligt att uppleva är gökens skönsång klockan 02:00 på natten därtill den terroriserande fågeln som gjorde mig sällskap genom hela Norrland och därtill en bit ner i Jämtland. En fågel stor som en gråsparv men med ett läte utan dess like...

Jag fick även beskåda någon form av vad jag tror är en uggla, dock var dess kamouflage bemästrande och därtill mycket svår att upptäcka. Möten har genom min utmaning både överraskat mig därtill förgyllt min upplevelse, en del dagar kunde kännas tråkigare eller deppigare än andra just på grund av möten som inte dök upp. En del andra dagar kunde kännas deppiga ändå men förgyllas av ett möte och då förändra hela dagens upplevelse känsla. Sen fanns det dagar som antalet möten gick lite överstyr och det blev nästan övermäktigt bara för att det blev så många möten. Samtidigt infann sig den dagliga spänningen och glädjen i att komma ut tidigt på vägen eftersom jag aldrig riktigt kunde förutse vad kommande dag skulle erbjuda... Den frihetskänslan är otroligt häftigt och förmodligen det jag saknar mest i skrivandets stund.