Ensamhet

När jag var ute på min utmaning infann sig en ny sorts ensamhet som jag tidigare inte känt. Ensamhet som ord kan för mig innebära flertalet olika typer av känslor. Känslan av ensamhet i en 25 kvm stor lägenhet i Karlstad är en känsla av ensamhet, medan att bo på en stor gård ensam är en annan form av ensamhet. En annan ensamhet är den ensamhet som uppstår i sociala sammanhang, när det finns väldigt mycket människor runt omkring men jag känner mig ändå ensam. Ungefär den känslan som kan infinna sig vid startfållan på en löptävling, en känsla som släpper så fort startskottet går men den finns ändå där och är svår att bemästra. Att ta steget för mig med att åka buss och tåg till Kiruna och vidare till Kilpisjärvi var stort men i efterhand ett ganska enkelt val. Ett val som bestod av att spendera tre veckor i ensamhet utan studiemöjligheter i en 25 kvm lägenhet eller att utforska Sveriges längd. Känns lite som att jag tog rätt beslut i det vägskälet...

Ensamhet är för mig inte något som enbart är negativt, utan ensamhet kan mycket väl vara positivt men det beror lite på om jag fått lov att välja ensamheten själv. Den ensamhet jag stundtals kände under min utmaning var ur ett basalt perspektiv mycket frivillig eftersom jag själv valt att ge mig ut på vägarna. Vad jag dock inte kunnat förutse är att en del vägar kändes mycket mer ensamma än andra vägar. Majoriteten av de stunder jag upplevde ensamhet kändes mycket värdefulla och positiva eftersom där och då i just den stunden kunde resterande del av dagens upplevelser påverkas av mig själv. Det var mina egna beslut och resonemang kring vart jag var på väg för dagen och med min utmaning som kom att påverka känslan av ensamhet. En del dagar kändes dock ensamma på ett sätt som gjorde att jag saknade att dela just det här ögonblicket eller den här stunden med någon. Tänk om någon hade kunnat få se det jag ser just nu och därtill ta del av denna mäktiga upplevelse... är en tanke jag tänkte ganska ofta. Samtidigt är det helt magiskt att ligga i tältet och bara blicka ut i skogen och lyssna på alla ljuden, en ensamhet som fylls av iakttagelser och "bara vara" stunder. 

Ensamheten som infinner sig mer konkret på landsvägen består mer av att det vore skönt att ha någon att bolla vägvalet med, eller en lättnad av att vara två när något behöver handlas, lagas eller till och med resa tältet. Ur ett praktiskt perspektiv kan det underlätta av att vara två personer eftersom det är två personer som kan leta tältplats, hitta affärer, springa och fråga om vägen eller bara hjälpas åt att knuffa Göran. Samtidigt kan två personer behöva komprimisa väldigt mycket med varandra och sig själva, att ge sig ut på en utmaning tillsammans kan både stärka vänskapsbanden men även direkt förinta dess möjligheter att växa sig starkare. För min egen del var det aldrig aktuellt att ha någon med mig på resan eftersom i princip alla i min vänskapskrets arbetar och står i under den tid jag hade till mitt förfogande. Att resa ensam ger också möjligheten att jag själv måste ta kontakt med någon för att be om hjälp om vägen eller själv gå in i affären och köpa det jag behöver. Att göra saker själv är för mig också ett sätt att vidga min komfortabla zon.

Samtidigt fick jag många nya vänner längs med vägen, bland annat fågeln på bilden ovan vars läte hörts från Finland ner till slutet av Jämtland. Andra möten har förgyllt min utmaning och dessa möten gör att ensamheten aldrig blir riktigt lika ensam på en utmaning. Samtidigt trivs jag väldigt bra med att umgås med mig själv (på både gott och ont när det kommer till min landsvägshumor), min utmaning har fått mig att tycka om att umgås med mig själv eftersom jag trots alla ensamhet i dess olika former haft en riktigt rolig och utmanande utmaning. Ensamhet är för mig numera mer en kognitiv skapelse som i och med det går att förändra genom att skapa ett nytt sätt att tänka.